Charlotte ♥ Sydney

Ja, det har varit minst sagt nagra intressanta timmar hittills. Forst inledde vi med en lang flygtur som faktiskt gick valdigt bra och vi hade skarmar pa stolarna framfor sa jag fick leka med ^bookworm^. ett litet roligt spel. Och tva filmer och en massa series. Efter detta sa landade vi staden som aldrig sover och det var lite maffigt aven fast man bara sag den pa hall. VI hade trevligt och fotade lite tjocka amerikanare. Ja, jag vet lite elakt kanske men man var tvungen. Aventyrligt. Tog en kaffe pa starbucks och vantade sedan pa nasta flyg.

Nasta flyg >  fick sitta bredvid tva valdigt karleksfulla medelalders french people som gjorde mig lite obekvam med allt hangel. Men jag korsade armarna och tankte kolla pa filmen istallet. Nej, det gick inte heller eftersom det var nagot fel med min lilla grej sa att jag fick bara in spanskt tal, great, just great. NO HABLA ESPANOL PEOPLE! (Njet ville inte infinna sig, men jag forsokte iaf). Och det var lite jobbigt eftersom jag var hur trott som helst efter lang tid och mycket hit och dit och tankande sa hur jag an gjorde sa ville verkligen min kropp sova den sista flygturen. Sov typ nagra timmer trots motforsok. Vacktes dock nagra ganger av slag pa armen for att vi skulle fylla i blanketter och typ nar vi skulle ga av. Da var hela kroppen bortdomnad. Linserna at tjottahejti och stela leder och hela paketet. Kul kul.

Aja, tillbaka till flyget. Det var turbulentigt men inte sa farligt. Landade och gick av, plockade upp vaskorna och gick mot utgangen. Halla? Var ar ni? Vara upphamtare ar inte narvarande. Jag visste inte jag skulle skriva detta i bloggen eftersom jag har ett antal manniskor hemma som har en tendens att bli lite overoroliga. Men iaf, ingen stod dar och en ung kille narmade sig oss och fragade om han kunde hjalpa till med nat. Vi tvekade eftersom han kanske ville valdta oss eller nat, haha. Ja men man tanker lite sa faktiskt. Men han var jattetrevlig och gav inga obekvama vibbar what so ever. Men vi var iaf beredda pa att skrika SOCORRO, om nat skulle handa. Hehe. Jaja, vi fick lana hans mobil och han ringde de nummer som vi hade fatt till organisationen eller kontoret i Heredia, no answer. Ah, va kul. Ringer igen och fortfarande inget svar. Han erbjuder sig att skjutsa oss till stallet som ligger 40 min bort. Vi tvekar igen men efter lite betanketid sa gick vi med pa det. Och trots att man tankte under turen att de kanske skulle ta oss till nagot lite stalle mitt i ingenstans sa kandes det anda tryggt. Vi akte runt och kom fram till stallet men ingen i narheten visste exakt var det lag. Efter manga runtkorningar i kvarteret sa hittade vi kontoret (tror vi) men de sa att de bara hade oppet mandag till fredag. Yay, yet another framsteg. Eller inte.

Bestammer oss for att ta in pa ett hotell i brist pa annat och ta bussen nasta morgon till Cahuita. De jattesnalla Costaricanerna skjutsar oss dit och det var jattefint! Lite smadyrt men anda okej eftersom vi inte annars visste vad vi skulle gora. In i duschen en efter en som for ovrigt var helt skum och det hordes manga skrik fran forsta personen inne i duschen som inte fattade hur man skulle gora och rakade fa lite hett vatten. Var plan var alltsa att ta bussen nasta morgon/dag kl 12. Men innan detta sa skulle vi bara ringa dem igen och kolla upp en killes nummer pa internet och ddet var valdigt bra att vi gjorde det!

Claudio svarade och sa att de trodde att de skulle plockat upp oss idag pa kvallen och att igar sa hade anda ingen kunnat plocka upp oss eftersom de hade krockat. Han sa att det var nagot problem med Cahuita-programmet och att det inte skulle starta forran den 8 mars, aha, vad gor vi nu da? Sa nu ska vi mota Claudio kl 15.00 vid kontoret (och nu vet vi exakt var det ligger) och dar ska vi sova inatt. Sedan imorgon ska vi till Gandoca (!!!) ett av de andra volontarstallena har i Costa Rica som vi tror ev ligger pa Stilla Havet-sidan sa det blir val en 10h busstur fran Gandoca till Cahuita den 7 mars eller nat. Sa det har blivit mycket problem och motgangar men jag vagade skriva nu iaf eftersom nu vet vi faktiskt vad vi ska gora och det visste vi inte for 1 h timme sen. Eller vi trodde att vi skulle aka till Cahuita men det var val en javlig tur att vi fick tag pa dem innan vi drog dit da det var problem med det stallet.

Sa jag lever, mar bra, lite trott men annars ar det grymt. Resan ar inte over an och jag uppdaterar nar jag kan. Tack for uppmarksamheten for novellen jag skrivit och jag hoppas att ni har blivit upplysta pa ett eller annat satt.
Kram! Klem! Abrazo!